Kölnan

Kölnan

Kölna (ytterst av lat. Culina ”kök”, ”flyttbar spis”, torkanordning för kött, fläsk, malt och spannmål. Den kunde vara en särskild byggnad i en eller två våningar, eller vara inbyggd i brygghuset. Torkningen skedde med varmluft eller rök. Liksom bastun var kölnan ett viktigt hjälpmedel vid konservering av föda. Termen används i dag om en anläggning för torkning av malt.
(källa N E.)

Kölnan från Jonsbyn. Ännu på 1880-talet användes den för maltberedning.

Kölnan var nog i allmänhet en samfällighet för hela byalaget. Dess användning var så speciell och dess nyttjande för det enskilda hushållet gällde så kort tid, att man praktiskt kunde anordna en gemensam sådan i byn.

Kölnan hade man för att bereda maltet, som var nödvändigt för brygd av svagdrickat (eller hemölet). Hembryggd dricka betraktades tidigare som en nödvändig och självklar sak i de flesta lanthem, särskilt till julen. Under tiden de färdiggrodda kornkornen skulle torkas i kölnan för förvandling till malt, vakade ständigt ett par personer vid kölnan för att tillse att proceduren fortskred nöjaktigt.

Även i forna tider har det funnits speciella krav på mjödet. Redan år 4000 f.Kr fanns tekniken, och man kunde tack vare konsten att odla säd framställa dessa drycker i ökad omfattning. I Sverige fanns tillverkningen redan vid Kristi födelse och detta skapade ett nytt yrke med låg status. Oftast var det en kvinna i byn som tog på sig denna syssla som krögerska. Sockerhalten i mjödet var tidigt en viktig ingrediens för dess styrka.
Allt mjöd tillverkas av råvarorna korn, vatten, jäst, humle socker och ibland råsaft. Genom att rosta kornet olika hårt och välja olika typer av vatten kunde man påverka slutprodukten. Ett lätt rostat korn ger en ljus dryck och ett hårt rostat ger en mörk dryck. Humletillsatsen ger beska åt mjödet.

Utgångsläget är att man blötlägger kornet så att det bildas groddar. Dess enzym ombildas till socker under mäskningen, vilket man kallar stöpning. När tillräckligt med enzym bildats avbryts groningen och kornet får torka i en så kallad ”kölna”.
Här bildas den s.k. malten och processen benämns mältning.

Nästa steg kallas mäskning. Den framställda malten krossas och blandas i ett mäskkar med vatten och eventuell råsaft. Blandningen värms upp i flera steg till 70 grader och enzymerna omvandlar stärkelsen i malten till olika sockerarter. Efter ca 6 timmar är mäsken klar och vätskan silas ren från fasta partiklar. Vätskan kallas nu survört. Vid vörtkokningen tillsätter man humle för smaksättning.

Efter rening får mjödet jäsa och sockret omvandlas till alkohol för att senare lagras. De sista momenten i framställningen är filtrering, pastörisering och tappning. Efter tappning kan mjödet lagras i sex till åtta månader.

Kölnan kunde också användas till linberedning. Linets väg var lång innan det blev till garn. Det mogna linet rotrycktes för hand. Efter torkning repades linfröet. Sedan lades linet ut på ett fält för att rötas. Efter det vidtog linberedningen i kölnan.

Kölnan var byggd i två våningar med en stensatt eldstad i den undre. Upptill fanns den så kallade laven där linet breddes ut på sluttande stänger. Den höga värmen i förening med röken gjorde att linet torkade. Då rökgång saknades blev det vissa svårigheter att hämta ut linet, som redan i varmt tillstånd skulle bearbetas med ett redskap som kallades käfta. Så åter till värmen uppe i kölnan tills alla skalen (skevorna ) var frånskilda. Sedan var det dags för linet att häcklas därvid blånorna skildes bort. Nu var linet färdigt att spinnas till garn.

Linblommor blyga linblommor blå,
sommarvind susar i solen.
En gång skall vävstolen dunka och slå,
skytteln gå med finaste lintråd på spolen.

Linet skall skördas och rivas för hand,
blötas och hängas på hagen,
Blötas och rötas och stötas ibland,
dragas i land, hänga ett halvår på hagen.

Linet skall sedan till linskäkten gå,
häcklas och borstas och skäktas,
Frias från stjälkarna grov och grå,
lintottar små som finaste silke skall skäktas.

Spinnrocken surrar, och nystkronan går,
flitiga fingrarna tvinna,
Linhuvud höga på spinnrocken står,
nystkronan går, flitiga fingrarna spinna.

Linet skall vävas och bultarna gå,
revas och trädas i skeden.
Arla och särla skall vävstolen slå,
skottspolen gå, garnet skall trädas i skeden.

Linblommor blyga, linblommor små,
en gång skall sommarvind vina
Susa Er sarga, och solen skall då lysa uppå – brudelin, brudelin fina.