Kölna (ytterst av lat. Culina ”kök”, ”flyttbar spis”, torkanordning för kött, fläsk, malt och spannmål. Den kunde vara en särskild byggnad i en eller två våningar, eller vara inbyggd i brygghuset. Torkningen skedde med varmluft eller rök. Liksom bastun var kölnan ett viktigt hjälpmedel vid konservering av föda. Termen används i dag om en anläggning för torkning av malt. Kölnan från Jonsbyn. Ännu på 1880-talet användes den för maltberedning. Kölnan var nog i allmänhet en samfällighet för hela byalaget. Dess användning var så speciell och dess nyttjande för det enskilda hushållet gällde så kort tid, att man praktiskt kunde anordna en gemensam sådan i byn. Kölnan hade man för att bereda maltet, som var nödvändigt för brygd av svagdrickat (eller hemölet). Hembryggd dricka betraktades tidigare som en nödvändig och självklar sak i de flesta lanthem, särskilt till julen. Under tiden de färdiggrodda kornkornen skulle torkas i kölnan för förvandling till malt, vakade ständigt ett par personer vid kölnan för att tillse att proceduren fortskred nöjaktigt. Även i forna tider har det funnits speciella krav på mjödet. Redan år 4000 f.Kr fanns tekniken, och man kunde tack vare konsten att odla säd framställa dessa drycker i ökad omfattning. I Sverige fanns tillverkningen redan vid Kristi födelse och detta skapade ett nytt yrke med låg status. Oftast var det en kvinna i byn som tog på sig denna syssla som krögerska. Sockerhalten i mjödet var tidigt en viktig ingrediens för dess styrka. Utgångsläget är att man blötlägger kornet så att det bildas groddar. Dess enzym ombildas till socker under mäskningen, vilket man kallar stöpning. När tillräckligt med enzym bildats avbryts groningen och kornet får torka i en så kallad ”kölna”. Nästa steg kallas mäskning. Den framställda malten krossas och blandas i ett mäskkar med vatten och eventuell råsaft. Blandningen värms upp i flera steg till 70 grader och enzymerna omvandlar stärkelsen i malten till olika sockerarter. Efter ca 6 timmar är mäsken klar och vätskan silas ren från fasta partiklar. Vätskan kallas nu survört. Vid vörtkokningen tillsätter man humle för smaksättning. Kölnan kunde också användas till linberedning. Linets väg var lång innan det blev till garn. Det mogna linet rotrycktes för hand. Efter torkning repades linfröet. Sedan lades linet ut på ett fält för att rötas. Efter det vidtog linberedningen i kölnan. Kölnan var byggd i två våningar med en stensatt eldstad i den undre. Upptill fanns den så kallade laven där linet breddes ut på sluttande stänger. Den höga värmen i förening med röken gjorde att linet torkade. Då rökgång saknades blev det vissa svårigheter att hämta ut linet, som redan i varmt tillstånd skulle bearbetas med ett redskap som kallades käfta. Så åter till värmen uppe i kölnan tills alla skalen (skevorna ) var frånskilda. Sedan var det dags för linet att häcklas därvid blånorna skildes bort. Nu var linet färdigt att spinnas till garn.
|
