Kolning, framställning av träkol av ved och annat biologiskt material. Kolningen äger rum som ofullständig förbränning vid reducerad lufttillförsel eller genom upphettning, varvid cellulosa, lignin mm bryts ned och vätehaltiga flyktiga beståndsdelar bortgår. Kolning kan utföras i kolmila (skogskolning), med ett energiutbyte av 40-50 %. Härvid tillvaratas inga flyktiga ämnen vilka försvinner i luften.

Skogskolning sker numera i resmilor, där veden reses upp på en rost, lagd med klen kolved, under vilken luft strömmar till kolningszonen. Den resta veden, ofta bestående av gallringsved, torra träd och toppar, täcks med granris och ett ca 30 cm tjockt lager av stybb eller jord. Numera ansluts till milan en spis, vanliginbyggd av sten, på vilken en skorsten av t.ex. tjärpapp reses sedan milan blivit varm.

Milan tändes i mitten varvid det bildas en kolningszon som vandrar koncentriskt utåt. Innan milan blivit varm eldar man i spisen för att erhålla ett luftdrag. Under denna fas kondenseras vattenångan mot den kalla veden. En explosiv gasblandning kan då uppstå och antändas; man säger att milan ”slår”. Lufttillförseln regleras med fotrymningar, hål av 5-10 cm diameter, genom stybblagret. De flyttas under kolningens gång så att kolningszonen får en jämn utbredning. Om luft kommer innanför kolningszonen kan s.k. frät uppstå. Milan störtar då in och brinner upp. Drivningen pågår 1-2 veckor beroende på hur grov ved som används. Kolet kan sedan rivas ut ur milan ett par dygn efter avslutad kolning, varmrivning, eller sedan milan efter tätning av stybben genom vattenbegjutning (dämning) slocknat och svalnat, kallrivning.